När jag senast kom i nära kontakt med en av landets waldorfskolor kunde jag konstatera att läget har försämrats. Ansvariga medarbetare som representerar skolan i ledningsfunktioner anser att samhället inte behöver få veta skolans inställnig olika frågor.I flera fall har enkilda pedagoger hävdat att waldorfskolan inte behöver rätta sig efter lagen. Elever som jag möter hävdar att deras lärare inte är motiverade, kompetenta eller ens engagerade i undervisningen.I Norge har det varit öppen granskning av w-skolornas hantering av vikr´tiga frågor. Kritiken har varit svidande - med rätta.Hoppas samma granskning av skolornas sociala kompetens i sverige kommer snart. Då dör nog en mängd skolor...

Bara för att undvika missförstånd. Denna kritikfyllda blogg grundar sig på en djup övertygelse om att waldorfpedagogiken, i sin seriösa form, utövad av lärare med äkta och levande förankring i den människosyn som är grunden, är oslagbar som pedagogisk metod.Den sprängkraft som finns i de föredrag som Rudolf Steiner höll för de första lärarna 1919 är odiskutabel. Min kritik handlar aldrig om waldorfpedagogiken, men om de avarter som uppstått där ytliga misslyckade personer försöker leka skola och använder waldorf som någon slags produktplacering i sitt annars urvattnade, obildade och taffliga klavertrampande. Problemet är att waldorfrörelsen i Sverige och såvitt jag vet också utomlands, styrs och drivs av självutnämda småpåvar. Det allra värsta är ledningsfunktionerna som ju ofta är så dåliga att människor utsätter sig för risker genom att vilja vara medarbetare.För den som förbinder sig med den antroposofiska människobilden och den väg till kreativt tänkande som finns beskriven, är pedagogiken en konstart - en äkta undervisningskonst. För den som missar den aspekten är pedagogiken ett banalt staplande av fraser och dogmer på varandra. Det lurar många. Var lite flummig, prata lite svävande om det andliga, betona miljöns betydelse och ge föräldrar en känsla av att skolan är viktigare än allt annat i barnets liv - ja då är du snart en modern waldorflärare som kan platsa i många skolor...

Det förekommer bevars i många skolor att elever som förstört något får veta att de blir ersättningsskyldiga. Det är inte tillåtet. I och med att eleverna kommer till skolan överförs tillsynsansvaret på skolan. Den enda som kan avkrävas skadestånd om en elev vandaliserar skolan är skolan själv... Eleven är inte myndig och kan inte själv straffas.Trots detta så har jag upplevt att elever hotas med skadeståndskrav.Under många år har jag samlat uppgifter från enskilda elever i waldorfskolor som vittnar om att lärare utövat fysiskt våld utan att det lett till några repressalier. Det tycks vara så att man har en kollektiv oro för att hela skolrörelsen skall svärtas ned av enstaka illdådspersoner. Verkligheten är den motsatta. När skolorna inte vidtar kraftfulla åtgärder mot lärare som använder olagliga metoder så sker en verklig underminering av hela rörelsens trovärdighet.En skandal skulle skada skolan menar man, men har ingen tänkt på vilken skandal det verkligen är att det i dag vandrar omkring människor som fått örfilar och utsatts för kränkande behandling av lärare som förväntas stå för djup respekt för den okränkbara människan!En tickande bomb. Hur tänker ni försvara er när den briserar och tidigare elever börjar träda fram? Ska ni säga "vi har förtroende till våra kolleger - men inte till eleverna..."?

"Vi är ju en platt organisation!" utbrister en av de informella ledarna vars privata antipatier får genomslag i viktiga medarbetarfrågor. "Vi är en platt organisation" hävdar många waldorfskolor i föreställningen om att en platt organisation skulle existera. Ett sådant enfaldigt nonsens! Alla waldorfskolor, alla waldorfförskolor som jag har haft kontakt med genom att vara förälder, medarbetare eller känt till genom elever, kolleger och andra föräldrar lider av exakt samma dysfunktionella självuppfattning om att vara en platt organisation.Organisationerna är späckade med människor som funnit en plattform för sina behov att förhäva sig själva, utöva inflytande och manipulera med andra. I kraft av ålder, anställningslängd, släktrelationer, ingifte etc. utövar personer sin alldeles privata ledning av verksamheterna. Det kan ibland se ut som om organisationenär väl strukturerad eftersom det finns arbetsgrupper, fora för möten, styrelser och ledningsgrupper. Problemet är bara att dessa sakliga former oftast är rena illusioner. Otaliga är de människor som erfarit effekten av informella ledares framfart. Jag har sett enskilda barn fara illa för att medarbetare agerar utan att ha stöd i organisationens arbetsformer. Jag har sett enskilda lärare bli mycket illa behandlade för att någon med maktintressen och maktpositioner levat ut sina egna vendettor mot någon.Waldorfskolor är kända för att utöva självstyre. Dessvärre har det i allt högre grad kommit att betyda att alla och envar styr alldeles själva...Det finns en djup motvilja mot ledarskap i alla former utom det informella ledarskapet. Ungefär som en del jag hört kalla sig själva "anarkister" men egentligen inte mena något mer ädelt än att vilja vara den som själv bestämmer också över andra. I någon av de antroposofiska publikationerna talade en avdankad waldorflärare som nu gör karriär som fackpamp om "tjänande ledarskap" som något eftersträvansvärt i waldorfskolor t.ex Det är ingenting annat ät kejsarens nya kläder och tulipanaros. Jag vet att det han egentligen är nervös för är en ledningsfunktion som är kompetent, tar ansvar och utvecklar verksamheten. Allt ledarskap är naturligtvis tjänande om man bortser från ren diktatur. En ledarfunktion som inte tjänar sin organisation eller sitt syfte har naturligtvis ingen roll att spela i någon organisation. Varför tror någon att ledarskapet i en waldorfskola skulle lyda under andra lagbundenheter.Waldorfskolan är inte, och har aldrig varit menad som en platt organisation. Men genom en medvetet utformad organisation, där mandat och förtroendeuppdrag hanteras, granskas och utvärderas kan man undvika informellt ledarskap. En organisation som arbetar medvetet med att förankra en värdegrund och en vision av vad som är målet på kort och lång sikt blir en vital och bra organisation. Men det har man inte mod och lust att utveckla - eftersom det då innebär risk för att informella ledare måste abdikera.Informella ledare är livsfarliga eftersom de styr utan att stå för det och de beslutar utan att ta ansvar. Ruttet.

För några veckor sedan gick ett radioprogram om waldorfpedagogiken på kvällen. Jag satt i bilen och överraskades av det. Först blev jag glad och uppiggad över att det fortfarande finns ett allmänt intresse i denna häftiga pedagogik. Men ganska snart dog jag. För innehållet var SÅ förutsägbart. Först nån lärare som upprepade fraserna om att "heeela barnet ska gå i skolan" och så nån dam som skrivit en bok om waldorf som svamlade om "den inre människan" som man skulle kunna få syn på och komma på hur man ska hantera (hon hade dessutom mage att i nedsättande ton tala om "den vanliga skolan" - som hon förmodligen har 0,0 erfarenhet av), och så några barn som välartat formulerade sig om det förträffliga med periodundervisningen. Men herregud. Så pratade man för 50 år sedan. Idag finns det ingen som begriper det där fikonspråket å ena sidan - å andra sidan är det fullständigt allmänt utbrett att barn behöver allsidig stimulans, att det finns inneboende resurser att väcka till liv och att blockundervisning har sina goda sidor.Att inte kunna beskriva de gedigna förutsättningar som waldorfpedagogiken står för - och som skiljer sig frå alla andra pedagogiska riktningar är ju en fantastisk oförmåga. Varför kan ingen bara berätta att det finns en avancerad utvecklingspsykologi som detaljerat skildrar människans utvecklingssteg genom barndomen och ungdomen - och vidare i livet. Och varför inte relatera till modern forskning och nutida kunskaper som ju i alla avseenden bekräftar denna i vissa stycken kryptiskt formulerade kunskap som Steiner redovisade. Det kan man nämligen göra om man är det minsta intresserad av social och mänsklig utveckling. Ingen modern forskning motsäger nämligen Steiners utvecklingssyn när man tar sig tid att jämföra. Men jämförelse kräver intresse och insikt i det som ligger utanför badkaret.Och varför inte visa på hur Steiners förslag till kursplan kan ställa upp adekvat inlärningsstoff och metod så att det utvecklingssteg människan befinner sig i får maximal stimulans -än idag! För att den inte är bunden till ett socialrealistiskt synsätt utan ett metaforiskt - mytologiskt betraktelsesätt - och därför inte blir omodern.Och varför inte peka på just detta enastående att Steiner faktiskt underströk att LÄRAREN (däremot) ska vara en person som står helt och hållet inne i sin tid. Det som ju är en garanti för att kursplanen och barnets utveckling rent psykologiskt, intellektuellt, emotionellt och praktiskt inte är detsamma som modern verklighetsbeskrivning på det yttre planet. Utvecklingspsykologin (kunskapsteorin - värdegrunden), kursplanen och dess bildartade, metaforiska innehåll och Lärarens verkliga relation till sin tid och de elever som anförtrotts utgör den treklang med vilken pedagogiken kan beskrivas.Nä, i stället infantiliserar man lyssnarna, försöker förklara "mycket djupa" fenomen på ett enfaldigt och antiintellektuellt sätt. Kvar blir ett snömos som inte ger det minsta bidrag till ökad respekt för en av modern tids viktigaste kulturimpulser.Jag frågar mig: -Är det dumhet, förakt eller ren manipulation? Varför stoppar ingen dessa svamlande halvmystiska vattentrampare. Saknar waldorfrörelsen i Sverige helt och hållet språkrör som har tagit något ytterligare steg efter 1919 vad gäller terminologi och tidsenlighet?

Under många år arbetade en lärare med stora svårigheter att få styr på sin klass. Eleverna var kanske inte alltid enkla och oproblematiska, men det var långt ifrån omöjliga människor. Läraren som hade föresatt sig att i enlighet med waldorfskolans intentioner, jobba med klassen i 8 år, klarade ganska bra av de fyra första skolåren. Men i femman började det bli riktigt svårt. Framför allt hade läraren problem med en grupp pojkar som var störande. Vi som var föräldrar gjorde vad vi kunde för att stödja - just det - läraren i hennes kamp. Vi förmandade våra barn, vi gjorde sociala insatser och vi var på alla sätt hennes bästa supporters.Så småningom började barnen "gå sönder". Ont imagen, ville inte gå till skolan, "för jobbigt" och så kom oron. Oron växte. När föräldrarna efter att ha burit situationen, ifrågasatt sina barns klagomål och ledsnad, svikit sina barns förhoppningar om att ta dem ur kaoset, äntligen satte ner fote... Ja då kallades föräldrarna till ett föräldramöte. Till mötet kom representanter från lärarkollegiet. Alla fick då äntligen uttala sina frågor, sin oro och sitt tvivel på att detta skulle lyckas. Det kändes en stund som om barnen kunde lita på sina föräldrar.När rundan var avklarad var det lärarens tur. Hon vidhöll då att hon hade för avsikt att arbeta vidare med klassen hela vägen genom klass åtta.De lärare som var med från kollegiet formulerade sig tydligt: "Vi har förtroende för lärarens möjlighet att hantera detta."Inte långt därefter havererade situationen totalt. Många av barnen (de är nu alla fullvuxna personer) led svårt och har fortfarande bitterhet och oförståelse för att vi föräldrar lämnade dem i sticket.Men förtroende är färskvara, förtroende kan man aldrig kräva av andra, förtroende kan bara komma som frukt av en god hantering av det ena eller andra. Ofta hör jag lärare i waldorfskolor hävda att föräldrar måste eller ska ha förtroende. Det är ren hybris och saknar all logik. De lärare som inger barn och föräldrar förtroende genom det sätt vilket dom tar sig an barnen, undervisar, bemöter etc. vet vad det betyder. De lärare som kräver förtroende är för många och borde omedelbart se om sin kompetensutveckling, söka stöd och handledning - eller sluta!

Rudolf Steiner utarbetade grunderna för den nya pedagogik som har kommit att kallas "waldorfpedagogik" efter att den första skolan etablerades i anslutning till Waldorf Astoria Cigarettfabrik i Stuttgart 1919. Pedagogiken har utvecklats vidare och det finns tusentals skolor i världen. I Sverige finns ett 40-tal som kallar sig Waldorfskola. Waldorfförskolor är också en växande kategori. Jag har inte planerat att undervisa läsaren om vad denna pedagogik innebär i detalj. Men många känner till att waldorfskolor värnar om självstyre och självförvaltning. Det har sin grund i Steiners djupt upplevda behov att förespråka ett fritt kulturliv där staten inte har makt och myndighet. En skola är en del av kulturlivet, ska verka för utveckling och framtid snarare än att reproducera samhället och bara skapa avnämare och tradition. En god tanke i en värld där staten och näringslivet tycks få allt större behov att styra skolans inriktning.Som en konsekvens av detta tänkande har waldorfskolorna en tradition av självförvaltning. Skolor ska styras av människor som själva också arbetar i verksamheten som lärare. Lärare och pedagoger ska dela sin tid mellan undervisningen och det administrativa ledningsarbetet. Bara människor som själva står inne i den pedagogiska gärningen kan hantera administrativa frågor med den attityd som saken kräver.Idag struntar många skolor i denna grundläggande aspekt. Det finns ett stort antal huvudmän för waldorfskolor som har ett starkt föräldrainflytande. Föräldramedverkan är utmärkt menar jag, men det är en katastrof när föräldrar har makten att avgöra vilka som ska arbeta som pedagoger och i övrigt sätta agendan och bestämma verksamhetens inriktning. En förälder som är ordförande i en skolas huvudman kan idag vara den som gör anställningsintervjuer, skriver anställningsavtal, har utvecklingssamtal och eventuellt också avskedar en medarbetare. På så sätt har waldorfpedagogiken ockuperats av privata intressen, enskilda personers makt och ett fullständigt godtyckligt hanterande av den värdegrund som verksamheterna måste vila på för att kallas waldorf. Genom att frånta kollegiet det självskrivna ansvaret för dessa frågor har man också torpederat waldorfskolans, waldorfpedagogikens jordmån.Många är idag de medarbetare i olika små verksamheter som behandlats inkompetent och godtyckligt. Om offentligheten skulle få insyn i dessa exempel så skulle man bli bekymrad. Tänk om barnen också skulle komma att behandlas med samma inkompetens. I förhållande till de stora sociala ideal som waldorfpedagogiken står för så är många verksamheters ledning och hantering av de mellanmänskliga frågorna ett stort pinsamt skämt.Många skolor och förskolor är idag arbetsplatser med allvarliga brister i rättssäkerheten för både elever och medarbetare.I Norge har wadorfskolorna granskats och fått uppleva en ordentlig offentlig genomlysning. Många avarter har dragits fram i ljuset. När kommer granskningen i Sverige?

Att stämpla "waldorf" i pannan på sig själv gör inte automatiskt att man blir kapabel att syssla med barn. I "waldorfförskolor", "waldorffritidshem" och "waldorfskolor" arbetar många dugliga, välutbildade och engagerade människor. Där finns människor som uppfyller pedagogikens grundkriterier mer än väl. Människor som står inne i sin tid, som har ett forskande sinnelag, som arbeta på att utvecklas som pedagoger och som ser den växande människan som en arena som kräver taktkänsla, lyhördhet och intresse. Där finns folk som utvecklat stort kunnande i sina ämnen och som lyckats omvandla sitt vetande om sina ämnen, och sin insikt om barns utveckling till levande kreativ undervisningskonst. Lyckliga de barn som möter dessa "giganter" i skolvärlden. Deesvärre är dom i klart numerärt underläge.I stället befolkas waldorfskolor idag av personer som har en ytlig relation till hela saken. Personer som ser waldorfskolan som en plats där man kan experimentera med populistiska idéer om hur barn ska bemötas och undervisas. Människor som tar sig själva på så stort allvar och visar en bedövande brist på intresse för den värld som omger dagens barn. I skolor, på förskolor och fritidshem härjar dessa katastrofer ganska fritt. Någon verklig metod att ge korrektur, ifrågasätta och diskutera deras framfart finns inte. Den som inte finner sig i missförhållandena har egentligen inget annat val än att byta skola. Waldorfrörelsen är på väg att haverera som social impuls på grund av den inflation som drivits fram genom ett mångfaldigt överetablerande utan att beakta de kvalitativa aspekterna.Barn problematiseras där det i själva verket bara handlar om lärares oförmåga. Elever bedöms behöva stödundervisning och specialpedagogik där det egentligen bara är fråga om enskilda lärares tillkortakommanden. Det tär på verksamheternas resurser och gör de verkligt behövande eleverna fattigare på insatser.